Det här är en kommenterande text om två analysmetoder som inte viskar. De skriker.

Den ena är Norrverkets egen Mack eller Sack-modell som analyserar om en plats bygger egen kapacitet (Mack) eller förblir en råvarukran åt andra (Sack). Det handlar inte om tillväxt i procent, det handlar om kontroll. Vem styr, vem äger, vem skördar värdet. 

Den andra kommer från Accelerationskontoret, en statlig funktion med uppdrag att snabba på den gröna industriomställningen. Tillsammans med Ramboll har de tagit fram en modell som visar vad som händer om investeringar uteblir. Det är inte ett scenario om möjlig utveckling, utan ett facit över alternativkostnad: hur många jobb, skatteintäkter och invånare som inte kommer, om inget görs.

Båda modellerna räknar alltså på alternativkostnaden: vad som händer om vi inte agerar. Den ena långsamt, över decennier. Den andra direkt, år för år. Tillsammans utgör de ett kraftfullt verktyg: en spegel och en kalkyl. En som förklarar varför vi fastnat, och en som visar vad det kostar att stå still.

Mack eller Sack: Att långsamt bli någon annans underleverantör

Mack eller Sack är inte bara en analys. Det är ett testamente från periferins slit. En modell som pekar ut två riktningar: bygga själv (Mack) eller bli utplockad (Sack). Det handlar inte om humör eller attityd – det handlar om strukturer: ägande, FoU, värdekedjor, institutionell förmåga.

Att inte aktivt bygga Mack innebär inte att man står still. Det innebär att man glider, mot Sack. Och det går snabbare än man tror. För varje år utan lokala investeringar, egen forskning, utbildning och förädling så förlorar platsen sin röst, sin riktning och till slut även sin funktion. Kvar blir råvaran och arbetslöshetsstatistiken.

Investeringsanalysen: Vad som händer när Excelbladet får rätt

Accelerationskontorets modell är mer som ett sjukintyg: den visar vad som händer när vi inte behandlar symptomen. Vad kostar det, konkret, att inte bygga ett nytt stålverk i Boden? Hur ser befolkningen i Ånge ut 2045 om vätgasprojektet inte blir av?

Svar: -3 300 jobb här. -1 100 invånare där. Nedlagd verksamhet. Förlorad skattebas. Skolplatser som inte behövs längre. Lokala ringar på det där vattnet som aldrig ens hann bli industriellt uppvärmt.

Och framför allt: modellen visar att status quo är en lögn. Om du inte investerar, så backar du. Om du inte agerar, så blir det ändå förändring, bara sämre.

Två smärtor, samma orsak

Det riktigt smärtsamma är att båda modellerna säger samma sak, men på olika språk. Mack eller Sack pekar på strukturell inlåsning över tid. Investeringsanalysen räknar på akuta förluster i realtid. Den ena beskriver varför du är där du är. Den andra visar vad det kostar att stanna kvar.

Tänk: långsam förgiftning kontra akut trauma. Men båda kommer från samma källa: att man inte gjorde något när man kunde. Och ändå pratar vi fortfarande om icke-beslut som om de är neutrala. Som om ”att avvakta” är att bevara något värdefullt, snarare än att långsamt förlora allt.

Det finns inga tomma ytor

Det viktigaste dessa två verktyg gör, tillsammans, är att de punkterar idén om neutralitet. Det finns inga tomma ytor i politiken. Det som inte fylls med din strategi fylls med någon annans. Det du inte säger om din plats kommer andra formulera åt dig. Och det du inte investerar i kommer någon annan nedprioritera. Den som inte bygger sin egen berättelse blir en fotnot i någon annans kalkyl.

Och vet du vad? Det räcker inte att förstå varför det går åt helvete. Du måste också veta vad som händer om du inte försöker hindra det.

Det är därför Mack eller Sack och Accelerationskontoret är så förbannat bra tillsammans. Den ena visar riktning. Den andra visar förlust. Den ena sätter fingret på varför det gör ont. Den andra räknar exakt hur mycket blod du förlorar när du inte ens försöker plåstra om dig.

Slutsats: Den som ger fan får räkna på förlusten