Akt 1: Rum 412

Året var 1986 och nyinvigda Hotell Lappland i Lycksele doftade fortfarande av björkpanel och parfymerad nybyggaranda. Från scenen i stora salen pratade en välkammad man från planeringsavdelningen på Sveriges geologiska undersökning om ”näringslivssamverkan i avsevärd omfattning”, vilket betyder att han ville att gruvsektorn skulle börja prata med kommuerna.

Norra Sverige var vid denna tid ett laboratorium för stigberoende: en sorts mental åkomma där varje försök till förändring ledde till ännu ett råvaruprojekt, ofta döpt till något med “naturlig kraft”. Samverkan skedde strikt inom sektor. Att prata över branschgränser var lite som att dansa bugg på ett fackmöte: tekniskt möjligt, men socialt självmord. Här visste man sin plats, bokstavligen. 

Platsen visste man också vad den var: malm, massabruk och män med grå kavaj.

Sen blev det middag i den resliga kåtan där deltagarna på mineralkonferensen upptog det mesta, men här fanns även ett långbord för Svenska biblioteksförbundet samt ett mindre sällskap från Västerbottens hembygdsförening, närmast scenen. 

Där, någonstans mellan fläskfilé Provencale och ett coverband från Storuman, uppstod ögonkontakt mellan en industriplanerare från LKAB och en kultursekreterare från Åsele. När de sedan började prata med varandra över ett glas rött i hotellbaren ansågs det olämpligt.

Sen två glas till. Sen: rum 412. 

Helt klart bristande omdöme, då morgondagens program startade redan kl 08.00. Och när industriplaneraren vid lunchserveringen dagen därpå slog sig ned vid kultursekreterarens bord var katastrofen ett faktum. 

Efteråt pratade ingen om det och det hela föll snart i glömska.

Men något hade sats igång. 

Ett par veckor senare föreslog en industriplanerare i Gällivare att de skulle göra ett ljudverk av truckrörelser i gruvan.

Akt 2: Panelsamtalet som öppnade portarna

Året var 1993, en bakfyllegrå fredagsmorgonen på Hotell Lappland satt en ofrivillig samtalspanel uppradad framför en overhead-duk som flimrade i takt med lysrörens nervryckningar. Reaktionen var avvaktande och passiv när den stylade moderatorn ställde en öppen fråga om stuprörsproblematik i den regionala utvecklingen. 

Utvecklingsansvarige från länsstyrelsen bläddrade stelt i sitt manusskript. Kommunalrådet från Vilhelmina sneglade vädjande omkring sig då kommunchefen från Sundsvall, iklädd brunt linne och frisyr med politisk laddning, lutade sig fram och sa:

“Vi kan inte längre låtsas att det traditionella sättet fungerar. Det är dags att bli lite… otrogen.”

Spridda fnissningar hördes mellan ett högljutt skrockade från en man på den främsta raden. Några tyckte det lät spännande. Andra kände olust. Men det var rätt svar för det hade börjat bli svårt att förneka att det fanns något i mötet med det andra.

Och fler affärer uppstod. Ett kommunalråd och en hantverkspedagog. En teknikkonsult och en samiskt hemslöjdskonstnär med stöd från Nämnden för hemslöjdsfrågor. Alla sa att det var tillfälligt. Ingen erkände att de kände sig… levande.

Akt 3: Samverkansklådan

Året hade blivit 2001 och Hotell Lappland var i behov av en upprustning när någon började tala om en smitta.

“Vi tror det är något som kallas RD,” viskade en samverkansstrateg i baren. “Relaterad Diversifiering. Man får det om man deltar i fel workshop.”

Det var fortfarande tabu, men också… spännande.

Stora salen på hotellet började fyllas av samtal som inte handlade om budget.
Folk jämförde projektidéer som om de visade utslag. RD var inte längre något man fick, det var något man ville ha. 

Men det krävde kritisk massa, sas det. 

Förändring kunde liksom inte hänga på två uttråkade tjänstepersoner i ett konferensrum. Det behövdes fler. Ett kollektivt uppvaknande. Ett tillstånd där tillräckligt många kände tillräckligt mycket lust att bryta mot mönstret – samtidigt. 

“Kompetensförsörjning är mer än ett Excelblad”, sa någon. 

“Vi behöver folk som kan prata både skog och synth” menade en annan. 

Akt 4: Från fettväv till fokusområden

Året var 2010 och en EU-byråkrat var på besök i Lycksele. Hon använde svåra ord och talade med släpig Brysselton och tryckte på varje ord i Smart Specialisering som om det vore ett heligt sakrament.

“You must find your unique excellence. And export it. Together.”, sa hon. 

Alla låtsades förstå.

En forskare från Mittuniversitetet, som såg ut som en seriemördare, tog vid och beskrev smart specialisering som kirurgi.

“Vi måste identifiera våra starka nerver, skära i fettväven och transplantera internationell relevans.” sa han.

Alla tyckte det lät fruktansvärt. 

Alla sökte utvecklingsmedel. 

Från samma utlysning och konkurrerade inbördes med minimal anpassning till rumslig kontext och key words som i princip var identiska. 

Umeå vann. 

Akt 5: Indikationsbaserad intimitet

Året är 2025 och branschöverskridande är normen, men det innebär inte speed dating: det ska ske kalkylerat, menar den match-making professor från Umeå universitet som talar framför ett spindeldiagram med rubriken: EEG.

Det lät som en hjärnscanning, vilket det på sätt och vis också var, kombinerat med Tinder. 

Redan på den efterföljande pausen flörtas det hejvilt. “Du ser ut att ha ett högintressant mönster och progressiv samverkansvilja” hördes en energikonsult från WSP säga till hållbarhetschefen på Umeå kommun som ogenerat svarade “Du är min på nästa breakout-session.” 

“Jag tror vi kan bygga något. Tillsammans. I en lada i Ekorrsel. Med ljud från ett gammalt vattenverk.” hördes från en näringslivsutvecklare från Vindelns kommun, som också var fritidsintendent och samhällsplanerare. 

Så låter regional utveckling.