Näringslivsprofilen Mats Qviberg menar i ett debattinlägg att Northvolts fall var förutsägbart och att varningssignaler ignorerades, vilket stämmer. Qviberg lyfter en tystnadskultur vars konsekvenser personifieras genom forskaren Christian Sandströms öde, som tidigt kritiserade satsningen på grund av bristande evidens och som fick betala ett högt professionellt pris. Ett faktiskt problem. 

Men Qvibergs beskrivning av Northvolt (och indirekt den tidigare etanol-bubblan a.k.a. SEKAB-affären) som exempel på klassiska tragedier drivna av gröna bubblor orsakade av politiskt flockbeteende kring “gröna drömmar” håller inte. Istället visar det på en ovilja, eller oförstående, för industrins evolutionära utvecklingslogik. 

Klassiskt tragedi? 

Nej, fan. 

Tragedi är när bron i Sandö faller mitt under gjutning och folk dör, eller när surströmmingspremiären infaller samma dag som man får veta att ens granne byggt pool på ens tomt. Eller när man har ihjäl en person, börjar ligga med en annan och sedan får reda på att den man tog av daga var ens farsa och den man ligger med är ens morsa. 

Northvolt är snarare en dyr lektion med återvinningsvärde. Anläggningen står kvar, elförsörjningen är dimensionerad, vägar och järnvägar är dragna. Någon kommer alltid att vilja använda en färdig industriplattform med infrastruktur som redan är betalad av någon annan. Lyten gör nu ett försök. Funkar inte det blir det något annat, men det blir något. 

Det är som att ärva en halvfärdig bastu, lite tragikomiskt, men den går att elda i.

Och etanolhaveriet, ja. Visst, det blev pinsamt. SEKAB-affärerna i Örnsköldsvik var inget att skriva hem till FN om, men ur det kom det vi idag kallar RISE Processum, som har blivit en av de mest uthålliga forskningsmiljöerna inom bioraffinaderi i Europa och själva definitionen av spets och innovation. Man kan kalla etanolsatsningen för ett misslyckande, men det är som att kalla Västerbottensost för mjölk som surnat. Tekniskt sant, men förbannat missvisande.

Tragedier är definitiva, det här är snarare industriell EEG-aktivitet (evolutionär ekonomisk geografi). Vi pratar om hur industriella anläggningar och resurser återanvänds, omvägsutvecklingar, spinoffer och lock-in. Det är ett forskningsfält Qviberg skulle kunna förkovra dig i på ålderns höst, när börskurserna inte längre kittlar. Det finns till och med diagram.

Qviberg är bra på att se bakåt med facit, men missar att ”trageider” i industriell kontext kan muterar till nästa generations styrkepositioner. Att ropa ”spik i kistan” här är att stå vid älven och ropa att vattnet är slut bara för att vårfloden lagt sig.

Vi kan såklart ägna resten av decenniet åt att ge retroaktivt rätt åt dem som fick kalla fötter från början.

Eller så kan vi konstatera att svensk industripolitik ofta är som att gå på dans i Medborgarhuset i Junsele – man vet inte vem man går hem med, men man vet att kvällen inte är slut bara för att första låten var falsk.